Jag är redan hemma, fast min träning egentligen slutar åtta. Men jag var på rätt så dåligt humör och då går det aldrig bra för mig att träna, så jag bad mamma hämta mig. Och i bilen hem så brast det. Det blir alltid så för mig, jag bygger upp massa smågrejer och håller dom inom mig och sen kommer alla småproblem på en gång och då känns det som världens största grejer. Och sen mår jag dåligt för att jag vet att det är miljarder människor där ute som mår sämre än mig så då känner jag mig som en bortskämd snorunge. Fast man kan inte alltid älska sitt liv direkt. Men jag älskar min mamma som alltid finns där för mig, hon är sjukt bäst ska ni veta.